Sammanställning gjord av Björn Stark hösten 2013.
Under åren efter första världskriget och fram emot 1930-talets slut fanns ett stort antal fiskare i länets olika fiskelägen. Det var ett arbete som oftast gick i arv inom familjen men det fanns även lottkarlar och fiskardrängar anställda. Fisket bedrevs i huvudsak under den isfria tiden på året dvs från april/maj till november/december. På vissa platser bedrev man även ett isfiske under vinterhalvåret. Det vanligaste vinterarbetet för fiskarna var, förutom att laga trasiga redskap och även göra nya, i många fall skogsarbete samt annat diverse jobb som grovarbetare eller stuveriarbete.
Den huvudsakliga fångstinriktningen under sommaren var strömmingsfiske med skötar och på vissa ställen även med strömmingsnot. Vidare fiskade man även lax och sik med storryssjor, dessa var ibland ägda av ett par fiskare gemensamt. Där vinterfiske bedrevs var inriktningen strömming men även torsk fångades vintertid. När andra världskriget bröt ut, och åren därefter ökade efterfrågan på livsmedel och då framförallt fisk, strömming. Detta medförde även att priserna steg och fiskarna började få goda inkomster. Som inte detta var nog så var förekomsten av strömming ovanligt god under 1940-talets första år. Fiskarna började nu byta ut sina äldre båtar mot nybyggda fiskebåtar många av dem däckade med längder på 27 – 32 fot. Man köpte även in däckade båtar söderifrån framför allt var de så kallade blekingekuttrarna populära. Motorerna blev också starkare men var uteslutande av tändkuletyp på 12 – 30 hkr.
Det fanns lokala båtbyggare lite här och var, men de stora och skickligaste båtbyggarna fanns i Mellanfjärden och Enånger i Hälsingland samt I Gudinge på Upplandskusten. Med dessa lite större båtar kunde man kombinera strömmingsfisket med ett givande höstfiske på lax med revar/linor och garn. När skötfisket efter strömming började avta i slutet av 40-talet övergick fiskarna allt mer till detta utsjöfiske efter lax. Vid den här tidpunkten var våra industrier i en fas där man sökte folk som aldrig tidigare och många fiskare lockades av fasta löner, reglerad arbetstid och semester och upphörde med fisket. Inom några få år i början av 50-talet avfolkades många av våra fiskelägen.
1959 fanns det dock ca 25 laxkuttrar kvar i Västernorrlands län och merparten av dessa hade hemmahamnar i Medelpad. Funderingar och planer att kunna fiska med trål fanns nog hos flera framsynta fiskare under senare delen av 50-talet som ägde dessa båtar, men trålfisket krävde stora investeringar och man var dessutom osäker på om detta fiske var möjligt här. Min far Ruben Stark, som tillträtt tjänsten som fiskerikonsulent för havsfisket i Västernorrlands län 1956, var oerhört optimistisk om yrkesfiskets framtid och utveckling samt ville dessutom söka stoppa den vikande fiskar trenden i länet. Via sin arbetsgivare, Hushållningssällskapet i Härnösand, ansökte R Stark att få disponera Havsfiskelaboratoriets undersökningsfartyg Eystrasalt för att undersöka förutsättningarna för trålfiske i Bottenhavet.
Havsfiskelaboratoriets undersökningsfartyg Eystrasalt och förutsättningarna för trålfiske i Bottenhavet
Eystrasalt var byggd 1937 ca 70 fot (21 m) lång och utrustad med en 2 cyl Skandia semidiesel på 130 hkr. Fartyget hade en besättning på 5 man och var utrustad med laboratorium midskepps, trålutrustning samt med dåtidens moderna teknik bl a Decca Navigator, radiopejl, två ekolod, fisklupp och radiotelefon. Ansökan beviljades och Eystrasalt kom upp till Sundsvall/ Härnösand på hösten 1957 för att under ledning av Ruben Stark söka trålbottnar utanför länets kust under en månads tid. Under denna första expedition körde man utefter hela Västernorrlands kust från Skagsudde till Gran för att söka tänkbara trålområden. Några enstaka trålförsök gjordes också. Det insamlade materialet från den första expeditionen dokumenterades under vintern, där positioner , djupförhållanden och bottenbeskaffenhet ritades in i sjökort för tänkbara trålhal.
En ny expedition med Eystrasalt påbörjades hösten 1958, med samma inriktning som föregående år, dvs söka möjliga trålområden efter kusten. Resorna gick även längre ut till havs, och 30-40 distansminuter ost om Brämön upptäcktes ett område som enligt sjökortet skulle vara 60-70 meter djupt men endast var 20 meter djupt. I och omkring detta grundområde kunde man också konstatera stora mängder strömming på ekolod och fisklupp. Det nyupptäckta grundområdet rapporterades till Kungl.Fiskeristyrelsen, Lotsverket och Marinen. Ledningen för Fiskeristyrelsen med bla doktor Otterlind betvivlade dessa uppgifter eftersom man tidigare varit i detta område och inte upptäckt några grund. Lotsverket och Marinen blev dock mycket intresserade och skickade upp sjömätningsfartyg för att kontrollera detta. Vid denna sjömätning upptäcktes ändå grundare områden på 12 meters djup. Dessa grundbankar i Bottenhavet döptes något senare av fiskarna till ”Rubens bankar”. Detta namn föreslogs också att bli det officiella namnet på området men Fiskeristyrelsen protesterade och föreslog istället Eystrasaltbanken efter fartygets namn, vilket så småningom fastställdes.
De första försöken med trålning längs Medelpadskusten
1959 kan man anse vara det år då de första försöken med trålfiske började efter Medelpadskusten. Det fanns då ca 50 aktiva yrkesfiskare i landskapet. I oktober månad gjordes det första försöket med flyttrål där Eystrasalt drog i de ena änden och Olle Wahlberg och Mauritz (Mojje) Bergsten i den andra med sina båtar. Fångsten på detta försök blev 300 kg strömming.
Flera andra fiskelag kom igång under hösten med sina ”laxkuttrar” bl a Otto Sillman Lörudden, familen Block Junibosand, Jonas Bergström, Skatan samt möjligen ytterliggare någon fiskare. Gösta Åhlin från Rödön var också en framsynt fiskare då, som under vintern 1960-61 inköpt en bogserbåt (Strömnäs 2) byggde om och utrustade den för trålfiske med bl a en 200 hkr diesel. Under mars månad 1961 kom Åhlin igång med trålfisket med sin båt som fått namnet Aba SL 9.
Fisket bedrevs intensivt - låga priser och dumpning
Den verkliga trålbåtshausen kom under 1962 då Tana/Täna inköptes av familjen Block i Junibosand, Resö inköptes av Olle Wahlberg Skatan, Sonja inköptes av familjen Nordström Löran, Bare inköptes av Jonas Bergström Skatan, Magne inköptes av familjen Sillman Löran samt Ebon inköptes av Rolf Åhman och Sune Sjöström Njurunda. (Bare var den första inköpta västkusttrålaren, norr om Gävle, som 1960 hamnade i Lönnånger och från 1962 i Skatan) Det kan även nämnas att Härnösand fick sin första trålbåt från Västkusten i april 1961. Det var den 45 fot långa Hajen HND 27 som inköpts av tre nordingrå fiskare. Trålfisket kom alltså igång på allvar 1962 och under hösten samma år var det som tidningarna skrev ”trålarträngsel på Rubens Bankar” med 25 – 30 båtar som fiskade på detta område, flera trålare kom från Västervik och Stockholm samt även från Finland. Fisket bedrevs intensivt där ute under hela decenniet men även kustnära fiskeplatser som Åstön, Brämön och Bäcksand hade fina trålhal. Under hela 1960-talet inköptes flera trålbåtar till Medelpad, se tidigare fiskebåts matrikel. Vissa av dessa fiskelag lyckades bra, några råkade ut för haverier och några gick också i konkurs
Ett problem som tidvis uppstod med denna trålarflotta var att det landades stora mängder strömming som det inte alltid fanns avsättning för. Det innebar låga priser och man fick ibland till och med dumpa tillbaka delar av fångsten i havet. Fisket bedrevs under vår och sommar med flyttrål där man oftast drog i par med två båtar för att under hösten övergå till enbåts bottentrål. Under vinter halvåret drog de flesta båtarna söderut för fiske i bl a Stockholms området men framförallt till Östergötland där man landade fångsterna på Fyrudden i Gryts skärgård. Något år fiskade man även nere i Blekinge.
Bränslekrisen minskade trålflottan
Trålflottan minskade något i början av 1970-talet och den den första bränslekrisen 1973, bränslepriserna steg oroväckande högt, gjorde att möjligheten och även lusten att investera i fiskebåtar minskade. Trots detta fanns det seriösa och modiga fiskare som investerade i större och modernare trålare, bl a Bo Sillman och Kenneth Klöfvrer, bröderna Block samt möjligen någon till. Vid slutet av 1970-talet fanns egentligen bara två större trålare kvar i Medelpad, nämligen Zelandi SL 22 och Brattsjö SL 16. Dessa båtar såldes 1982 och man kan då konstatera att trålfiskeepoken efter strömming var över. 1980-talet präglades av mycket goda laxår med bra priser samt ett fantastiskt bra torskfiske med garn, så många fd trålfiskare blev kvar i sitt yrke men ägnade sig åt annan fiskeinriktning. Det har dock funnits några strömmingstrålare även på senare tid men dessa har varit ganska få och storleksmässigt relativt små, som i stort sett endast ägnat sig åt vårfiske till surströmming. År 2014 finns en trålare kvar med utrustning för strömmingsfiske och det är Bosse Sillmans Irene SL 14.
Om man blickar tillbaka till 1960-talets början då de stora trålarna inköptes till bl a Västernorrland kan man fundera på hur man hittade sin båt och hur man löste finansiering, behörigheter mm. För det första arrangerades ett antal studieresor av kustfiskareförbunden, där Ruben Stark var studieledare, till bla sydkusten där framförallt trålfisket studerades. Där fick fiskarna på nära håll se trålare med utrustning man fick tips och råd av yrkesbröder samt kontakt med fartygsmäklare som förmedlade fiskebåtsaffärer.
Västkustfisket påverkade också norrlandsfiskets utveckling på följande vis. Bohus fiskarna hade ett gott sillfiske i Nordsjön i början av 60-talet och investerade i stora moderna trätrålare men framför allt i nya ståltrålare. Det lite äldre fiskebåts tonnaget såldes av och hamnade oftast på sydkusten men några kom också till norrland. Sydkust fiskarna bytte också upp sig från sina äldre trålare mot lite större och starkare från västkusten. Man kan konstatera att det fanns förhållandevis många begagnade trålbåtar på marknaden vi den här tiden.
Fiskerilån och behörighet - en nödvändighet
En fartygsaffär kunde då gå till på följande sätt: Man kontaktade någon av de stora fartygsmäklarna som på den tiden var Per Nytorpe på sydkusten och Helge Olsson på västkusten. Man åkte ner till någon av kuststräckorna och fick via mäklaren förslag på en eller flera båtar som man tittade på. Slutligen fastnade man för en ”bra” båt och fick ett pris på denna. Därefter återvände man hem för att ordna finansieringen av trålbåten. Kontakt togs så med Hushållningssällskapet i Härnösand och fiskerikonsulenten där man berättade vilken båt man avsåg att köpa samt den fiskeplanering man tänkt sig. Fiskaren erbjöds då ett sk fiskerilån, det var ett väldigt fördelaktigt lån som var ränte- och amorteringsfritt i två år samt med en finansiering på 50 – 80% av affären. Återstoden av pengarna fick man ta ett vanligt banklån på. (Sundsvallsbanken eller möjligen Föreningsbanken i Kvissleby blev delägare i många trålare) När detta var klart kunde man åka ner och göra klar affären samt hämta hem sina” nya” trålare.
En annan fråga som snart uppstod var om man nu hade behörighet att framföra sin trålare. De flesta fiskarna hade i allmänhet ingen behörighet så Ruben Stark tog, i egenskap av studieledare, kontakt med Sjöbefälsskolans rektor Thure Heyman i Härnösand . Heyman ordnade välvilligt med ganska kort varsel ett antal fiskeskeppar kurser samt även någon motormekaniker kurs. På så vis blev man även behörig att köra dessa båtar.
Det fanns även några fiskare som chansade och gjorde upp affären på en trålare redan vid första besöket på tex sydkusten, med en förhoppning att lösa finansieringen med fiskerilån och banklån i efterhand. Jag vet att min far Ruben försökte att hjälpa även dessa fiskare men de fick oftast ett negativt besked från ekonomiavdelningen på Hushållningssällskapet, vilket resulterade i att man fick häva affären och återlämna båten.
Galtströms gamla utskeppningshamn rustas upp
De nyinköpta trålarna hade en längd och ett djupgående som gjorde att de inte kom in i de små fiskehamnarna, med något enstaka undantag. Galtströms gamla utskeppningshamn på Njurundakusten hade både kajer, fast i dåligt skick, och djup för dessa båtar. Denna hamn blev den första och egentligen den enda trålfiske hamnen i Medelpad. Hamnen var inte helt lätt att angöra i mörker och dimma så Medelpads kustfiskareförbund ordnade finansiering av belyst enslinje in som underlättade angöringen. Förbundet fick senare medel, som jag tror även sponsrades av SCA, till att flytta den gamla ångkranen som stod vid kajkanten samt förlänga och förbättra kajerna. En isbod med ismaskin byggdes upp, där trålbåtarna kunde lasta is inför fiskeresorna. Slutligen byggde man även en slip med kraftig winch där man kunde slipdra och torrsätta båtarna för underhålls arbeten. När allt detta var klart i Galtström kan man också säga att trålfiske epoken tyvärr också var slut. Slipen användes i några år till av annat mindre tonnage men är nu inte användbar längre.
Trålfisket i Medelpad
Under åren efter första världskriget och fram emot 1930-talets slut fanns ett stort antal fiskare i länets olika fiskelägen. Det var ett arbete som oftast gick i arv inom familjen men det fanns även lottkarlar och fiskardrängar anställda. Fisket bedrevs i huvudsak under den isfria tiden på året dvs från april/maj till november/december. På vissa platser bedrev man även ett isfiske under vinterhalvåret. Det vanligaste vinterarbetet för fiskarna var, förutom att laga trasiga redskap och även göra nya, i många fall skogsarbete samt annat diverse jobb som grovarbetare eller stuveriarbete.
Den huvudsakliga fångstinriktningen under sommaren var strömmingsfiske med skötar och på vissa ställen även med strömmingsnot. Vidare fiskade man även lax och sik med storryssjor, dessa var ibland ägda av ett par fiskare gemensamt. Där vinterfiske bedrevs var inriktningen strömming men även torsk fångades vintertid. När andra världskriget bröt ut, och åren därefter ökade efterfrågan på livsmedel och då framförallt fisk, strömming. Detta medförde även att priserna steg och fiskarna började få goda inkomster. Som inte detta var nog så var förekomsten av strömming ovanligt god under 1940-talets första år. Fiskarna började nu byta ut sina äldre båtar mot nybyggda fiskebåtar många av dem däckade med längder på 27 – 32 fot. Man köpte även in däckade båtar söderifrån framför allt var de så kallade blekingekuttrarna populära. Motorerna blev också starkare men var uteslutande av tändkuletyp på 12 – 30 hkr.
Det fanns lokala båtbyggare lite här och var, men de stora och skickligaste båtbyggarna fanns i Mellanfjärden och Enånger i Hälsingland samt I Gudinge på Upplandskusten. Med dessa lite större båtar kunde man kombinera strömmingsfisket med ett givande höstfiske på lax med revar/linor och garn. När skötfisket efter strömming började avta i slutet av 40-talet övergick fiskarna allt mer till detta utsjöfiske efter lax. Vid den här tidpunkten var våra industrier i en fas där man sökte folk som aldrig tidigare och många fiskare lockades av fasta löner, reglerad arbetstid och semester och upphörde med fisket. Inom några få år i början av 50-talet avfolkades många av våra fiskelägen.
1959 fanns det dock ca 25 laxkuttrar kvar i Västernorrlands län och merparten av dessa hade hemmahamnar i Medelpad. Funderingar och planer att kunna fiska med trål fanns nog hos flera framsynta fiskare under senare delen av 50-talet som ägde dessa båtar, men trålfisket krävde stora investeringar och man var dessutom osäker på om detta fiske var möjligt här. Min far Ruben Stark, som tillträtt tjänsten som fiskerikonsulent för havsfisket i Västernorrlands län 1956, var oerhört optimistisk om yrkesfiskets framtid och utveckling samt ville dessutom söka stoppa den vikande fiskar trenden i länet. Via sin arbetsgivare, Hushållningssällskapet i Härnösand, ansökte R Stark att få disponera Havsfiskelaboratoriets undersökningsfartyg Eystrasalt för att undersöka förutsättningarna för trålfiske i Bottenhavet.
Havsfiskelaboratoriets undersökningsfartyg Eystrasalt och förutsättningarna för trålfiske i Bottenhavet
Eystrasalt var byggd 1937 ca 70 fot (21 m) lång och utrustad med en 2 cyl Skandia semidiesel på 130 hkr. Fartyget hade en besättning på 5 man och var utrustad med laboratorium midskepps, trålutrustning samt med dåtidens moderna teknik bl a Decca Navigator, radiopejl, två ekolod, fisklupp och radiotelefon. Ansökan beviljades och Eystrasalt kom upp till Sundsvall/ Härnösand på hösten 1957 för att under ledning av Ruben Stark söka trålbottnar utanför länets kust under en månads tid. Under denna första expedition körde man utefter hela Västernorrlands kust från Skagsudde till Gran för att söka tänkbara trålområden. Några enstaka trålförsök gjordes också. Det insamlade materialet från den första expeditionen dokumenterades under vintern, där positioner , djupförhållanden och bottenbeskaffenhet ritades in i sjökort för tänkbara trålhal.
En ny expedition med Eystrasalt påbörjades hösten 1958, med samma inriktning som föregående år, dvs söka möjliga trålområden efter kusten. Resorna gick även längre ut till havs, och 30-40 distansminuter ost om Brämön upptäcktes ett område som enligt sjökortet skulle vara 60-70 meter djupt men endast var 20 meter djupt. I och omkring detta grundområde kunde man också konstatera stora mängder strömming på ekolod och fisklupp. Det nyupptäckta grundområdet rapporterades till Kungl.Fiskeristyrelsen, Lotsverket och Marinen. Ledningen för Fiskeristyrelsen med bla doktor Otterlind betvivlade dessa uppgifter eftersom man tidigare varit i detta område och inte upptäckt några grund. Lotsverket och Marinen blev dock mycket intresserade och skickade upp sjömätningsfartyg för att kontrollera detta. Vid denna sjömätning upptäcktes ändå grundare områden på 12 meters djup. Dessa grundbankar i Bottenhavet döptes något senare av fiskarna till ”Rubens bankar”. Detta namn föreslogs också att bli det officiella namnet på området men Fiskeristyrelsen protesterade och föreslog istället Eystrasaltbanken efter fartygets namn, vilket så småningom fastställdes.
De första försöken med trålning längs Medelpadskusten
1959 kan man anse vara det år då de första försöken med trålfiske började efter Medelpadskusten. Det fanns då ca 50 aktiva yrkesfiskare i landskapet. I oktober månad gjordes det första försöket med flyttrål där Eystrasalt drog i de ena änden och Olle Wahlberg och Mauritz (Mojje) Bergsten i den andra med sina båtar. Fångsten på detta försök blev 300 kg strömming.
Flera andra fiskelag kom igång under hösten med sina ”laxkuttrar” bl a Otto Sillman Lörudden, familen Block Junibosand, Jonas Bergström, Skatan samt möjligen ytterliggare någon fiskare. Gösta Åhlin från Rödön var också en framsynt fiskare då, som under vintern 1960-61 inköpt en bogserbåt (Strömnäs 2) byggde om och utrustade den för trålfiske med bl a en 200 hkr diesel. Under mars månad 1961 kom Åhlin igång med trålfisket med sin båt som fått namnet Aba SL 9.
Fisket bedrevs intensivt - låga priser och dumpning
Den verkliga trålbåtshausen kom under 1962 då Tana/Täna inköptes av familjen Block i Junibosand, Resö inköptes av Olle Wahlberg Skatan, Sonja inköptes av familjen Nordström Löran, Bare inköptes av Jonas Bergström Skatan, Magne inköptes av familjen Sillman Löran samt Ebon inköptes av Rolf Åhman och Sune Sjöström Njurunda. (Bare var den första inköpta västkusttrålaren, norr om Gävle, som 1960 hamnade i Lönnånger och från 1962 i Skatan) Det kan även nämnas att Härnösand fick sin första trålbåt från Västkusten i april 1961. Det var den 45 fot långa Hajen HND 27 som inköpts av tre nordingrå fiskare. Trålfisket kom alltså igång på allvar 1962 och under hösten samma år var det som tidningarna skrev ”trålarträngsel på Rubens Bankar” med 25 – 30 båtar som fiskade på detta område, flera trålare kom från Västervik och Stockholm samt även från Finland. Fisket bedrevs intensivt där ute under hela decenniet men även kustnära fiskeplatser som Åstön, Brämön och Bäcksand hade fina trålhal. Under hela 1960-talet inköptes flera trålbåtar till Medelpad, se tidigare fiskebåts matrikel. Vissa av dessa fiskelag lyckades bra, några råkade ut för haverier och några gick också i konkurs
Ett problem som tidvis uppstod med denna trålarflotta var att det landades stora mängder strömming som det inte alltid fanns avsättning för. Det innebar låga priser och man fick ibland till och med dumpa tillbaka delar av fångsten i havet. Fisket bedrevs under vår och sommar med flyttrål där man oftast drog i par med två båtar för att under hösten övergå till enbåts bottentrål. Under vinter halvåret drog de flesta båtarna söderut för fiske i bl a Stockholms området men framförallt till Östergötland där man landade fångsterna på Fyrudden i Gryts skärgård. Något år fiskade man även nere i Blekinge.
Bränslekrisen minskade trålflottan
Trålflottan minskade något i början av 1970-talet och den den första bränslekrisen 1973, bränslepriserna steg oroväckande högt, gjorde att möjligheten och även lusten att investera i fiskebåtar minskade. Trots detta fanns det seriösa och modiga fiskare som investerade i större och modernare trålare, bl a Bo Sillman och Kenneth Klöfvrer, bröderna Block samt möjligen någon till. Vid slutet av 1970-talet fanns egentligen bara två större trålare kvar i Medelpad, nämligen Zelandi SL 22 och Brattsjö SL 16. Dessa båtar såldes 1982 och man kan då konstatera att trålfiskeepoken efter strömming var över. 1980-talet präglades av mycket goda laxår med bra priser samt ett fantastiskt bra torskfiske med garn, så många fd trålfiskare blev kvar i sitt yrke men ägnade sig åt annan fiskeinriktning. Det har dock funnits några strömmingstrålare även på senare tid men dessa har varit ganska få och storleksmässigt relativt små, som i stort sett endast ägnat sig åt vårfiske till surströmming. År 2014 finns en trålare kvar med utrustning för strömmingsfiske och det är Bosse Sillmans Irene SL 14.
Om man blickar tillbaka till 1960-talets början då de stora trålarna inköptes till bl a Västernorrland kan man fundera på hur man hittade sin båt och hur man löste finansiering, behörigheter mm. För det första arrangerades ett antal studieresor av kustfiskareförbunden, där Ruben Stark var studieledare, till bla sydkusten där framförallt trålfisket studerades. Där fick fiskarna på nära håll se trålare med utrustning man fick tips och råd av yrkesbröder samt kontakt med fartygsmäklare som förmedlade fiskebåtsaffärer.
Västkustfisket påverkade också norrlandsfiskets utveckling på följande vis. Bohus fiskarna hade ett gott sillfiske i Nordsjön i början av 60-talet och investerade i stora moderna trätrålare men framför allt i nya ståltrålare. Det lite äldre fiskebåts tonnaget såldes av och hamnade oftast på sydkusten men några kom också till norrland. Sydkust fiskarna bytte också upp sig från sina äldre trålare mot lite större och starkare från västkusten. Man kan konstatera att det fanns förhållandevis många begagnade trålbåtar på marknaden vi den här tiden.
Fiskerilån och behörighet - en nödvändighet
En fartygsaffär kunde då gå till på följande sätt: Man kontaktade någon av de stora fartygsmäklarna som på den tiden var Per Nytorpe på sydkusten och Helge Olsson på västkusten. Man åkte ner till någon av kuststräckorna och fick via mäklaren förslag på en eller flera båtar som man tittade på. Slutligen fastnade man för en ”bra” båt och fick ett pris på denna. Därefter återvände man hem för att ordna finansieringen av trålbåten. Kontakt togs så med Hushållningssällskapet i Härnösand och fiskerikonsulenten där man berättade vilken båt man avsåg att köpa samt den fiskeplanering man tänkt sig. Fiskaren erbjöds då ett sk fiskerilån, det var ett väldigt fördelaktigt lån som var ränte- och amorteringsfritt i två år samt med en finansiering på 50 – 80% av affären. Återstoden av pengarna fick man ta ett vanligt banklån på. (Sundsvallsbanken eller möjligen Föreningsbanken i Kvissleby blev delägare i många trålare) När detta var klart kunde man åka ner och göra klar affären samt hämta hem sina” nya” trålare.
En annan fråga som snart uppstod var om man nu hade behörighet att framföra sin trålare. De flesta fiskarna hade i allmänhet ingen behörighet så Ruben Stark tog, i egenskap av studieledare, kontakt med Sjöbefälsskolans rektor Thure Heyman i Härnösand . Heyman ordnade välvilligt med ganska kort varsel ett antal fiskeskeppar kurser samt även någon motormekaniker kurs. På så vis blev man även behörig att köra dessa båtar.
Det fanns även några fiskare som chansade och gjorde upp affären på en trålare redan vid första besöket på tex sydkusten, med en förhoppning att lösa finansieringen med fiskerilån och banklån i efterhand. Jag vet att min far Ruben försökte att hjälpa även dessa fiskare men de fick oftast ett negativt besked från ekonomiavdelningen på Hushållningssällskapet, vilket resulterade i att man fick häva affären och återlämna båten.
Galtströms gamla utskeppningshamn rustas upp
De nyinköpta trålarna hade en längd och ett djupgående som gjorde att de inte kom in i de små fiskehamnarna, med något enstaka undantag. Galtströms gamla utskeppningshamn på Njurundakusten hade både kajer, fast i dåligt skick, och djup för dessa båtar. Denna hamn blev den första och egentligen den enda trålfiske hamnen i Medelpad. Hamnen var inte helt lätt att angöra i mörker och dimma så Medelpads kustfiskareförbund ordnade finansiering av belyst enslinje in som underlättade angöringen. Förbundet fick senare medel, som jag tror även sponsrades av SCA, till att flytta den gamla ångkranen som stod vid kajkanten samt förlänga och förbättra kajerna. En isbod med ismaskin byggdes upp, där trålbåtarna kunde lasta is inför fiskeresorna. Slutligen byggde man även en slip med kraftig winch där man kunde slipdra och torrsätta båtarna för underhålls arbeten. När allt detta var klart i Galtström kan man också säga att trålfiske epoken tyvärr också var slut. Slipen användes i några år till av annat mindre tonnage men är nu inte användbar längre.